Igår var det dags för Draken och filmfestivalen i år igen, och det kunde inte blivit en bättre inledning. A Single Man är det snyggaste, bästa och mest bedövande jag sett 
Men när man är så efter som vi är kan det vara trevligt att titta from scratch på tvn. Och dessutom var det ju en så snygg kartong..
Adrien Brody är alltid lika bra, och Rachel Weisz alltid lika vacker. Rolig och snygg con man-film där till slut upp är ner och ner är upp.
Brad Pitts dialekt slår det mesta i hårdhet, och kameran väjer inte ens för de råaste scenerna.
Sjuttionio år och bättre än någonsin. En film som jag skjutit upp att se för att jag trott att den skulle vara för tung och svart blev det bästa filmvalet vi kunde gjort igår, en trött måndagskväll. "I've been called a lot of things, but never funny". Trots det finns både humor och kärlek i Gran Torino, där Clintan än en gång bevisar att han är mästaren av one-liners. Vad som börjar med patriotism gone wrong slutar med igenkännande och samhörighet, utan att någonsin bli konstlat eller överdrivet.
Det började med att Annahita visade den fina trailern som ger goose bumps, men som jag inte kände igen. Sen skickade bror en länk till den här bilden, och poletten trillade ner. Nu längtar jag också!
Filmfestivalen next week. Hade velat se Milk också, men den hann bli utsåld medan jag bokade. Och Revolutionary Road, men den går så jävla sent. Man är ju kvällstrött på veckodagarna liksom.
Jag har väntat. Och våndats. Tänk om den inte är lika bra som första säsongen. I veckan fick jag ner de två första avsnitten, pre-airs, av Californication, och det första avsnittet lämnade mig dying for more. Det kan mycket väl vara den bästa serien jag någonsin sett. Hank är freakin' awesome, och resten av karaktärerna också.
Det börjar bra. Will Smith, aka Hancock, vaknar bakis på en bänk. Ett jävligt LA älskar att hata honom, så den enklaste lösningen ligger i botten av romflaskan. En nersupen superhjälte är inte det vanligaste vi får se producerat från Hollywood, men jag gillar det. Sedan kommer slutet och förstör med "vem är jag"-tankar och olycklig kärlek. Synd, för jag gillade början. Asshole.
Jag såg en bra film igår. Smart people. En film som handlar om en dysfunktionell men smart familj - och som ännu mer spädde på min åsikt om att man inte behöver ha en examen för att vara en lyckad människa. Sarah Jessica Parker gör en roll som varken inkluderar stilettskor eller sexiga punchlines, och hon gör det bra. Tillsammans med Dennis Quaid och hans familj (bland annat duktiga Ellen Page) skapar hon en rolig och lite annorlunda film om självinsikt och värderingar.
Christian Bale. En dräkt med fantastiska egenskaper men även med onödiga svagheter. Bruce Wayne får inte mycket utrymme i den andra filmen av Christopher Nolan, som nästan är en spegelvänd version av föregångaren Batman Begins - där det är Bruce Wayne snarare än Batman som står i rampljuset. Heath Ledger. Rinnande smink och stripigt hår. Jokern skrämmer livet ur mig och det har sällan skådats en liknande filmskurk vars mål enbart är kaos - snarare än hämnd, makt eller pengar.
Will Ferrell är en galen man, men det är han som gör den här filmen värd att se. Tillsammans med ett gäng halvsorgliga basketspelare försöker han med konststycket att ta sig in i basketligan NBA, men inte genom det kanske mest väntade sättet - att spela bra basket, nej, Jackie Moon har andra metoder. Om du inte gillar det så bör du ändå se den för frisyrernas skull. Go afro!
En film så snygg att jag får rysningar. En film som inte liknar något annat jag sett. En film som jag äntligen såg om igår. En film som inte ens jag somnar i soffan av en bakistrött fredag klockan tolv. En jävligt bra film helt enkelt.
Jag vrider mig i soffan. Den är obehaglig på ett sätt som gör att jag inte vill se mer, men ändå kan jag inte låta bli. Enduring Love med Daniel Craig och skumme Rhys Ifans berättar en historia om hur en människas beteendemönster lätt kan rubbas, och är både vacker och skrämmande på samma gång. Daniel Craigs roll Joe är med om en händelse som påverkar honom så till den milda grad att han inte kan bryta sig ur den förödande situationen som närmar sig med ett godstågs hastighet. Och det är bra. Obehagligt, men bra.
Jag vet inte om jag någonsin sett en film, eller tänkt en tanke, där den ensamme mördaren heter Anton. Det gör han i bröderna Coens senaste film, and let me tell you, Anton är ingen snäll pojke namnet till trots. Filmen är på pappret lång, två timmar, men väl i biosalongen flyger tiden iväg. Det är en historia om tillfälligheter och konsekvenser, utan onödiga scener eller dialoger. Ibland säger en blick mer.
