Våren, please come along now. Jag vill ha vita Converse och upprullade jeans. Dricka G&T på en parkbänk. Känna att det finns hopp.Och nä, Adidas Honey var inget för mig.
Våren, please come along now. Jag vill ha vita Converse och upprullade jeans. Dricka G&T på en parkbänk. Känna att det finns hopp.
Jag älskar vita skjortor. Dom kan lätt rädda dagen genom att enbart kräva ett par jeans till för att kännas som en sjysst vardagskombo. Naturligtvis hittade jag en rabattkupong på 20% i plånboken dagen efter senaste köpet, när jag vaknade upp ur den öldimma after worken igår skapade. Kan bli så att det får bli en likadan fast rutig, för att tjäna in dom där 40 kronorna menar jag..
Förra årets sandaler Saphire är självklart favoriter även detta år, men kan komma att behöva sällskap på hyllan. Gladiatorer från Don Donna, 599 kronor.
Igår räddade Hemmafrun mig igen när jag kom hem klockan sent på kvällen och var dödstrött och hungrig. Jag trixade till tomatsoppan lite (hade i scharlottenlök, kokosmjölkspulver istället för kokosmjölk, och lite koriander) och gjorde krutonger till, åt, och däckade på soffan. Kung Markattas tomater förresten, sicka tomater! Väl värda pengarna.
Det känns overkligt att det har gått åtta (8) år sedan debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg (låten går igång i hjärnan bara jag skriver titeln) kom, när alla blev frälsta av göteborgspôjken i sjömanskostym som skrålade sig in i folks hjärtan. Nu säger dom att Håkan har blivit vuxen, och att han tillsammans med Jocke Åhlund hittat ett nytt spår som går parallellt med gubbrockens Bruce Springsteen och Bob Dylan. Och jag kan inte låta bli att charmas av pojken som blivit man som blivit pappa, och hoppas i smyg på att jag får stöta på honom en solig vårdag på Avenyn.
Ännu en ypperlig anledning till att jag vill åka upp till Stockholm en helg; min favoritförfattarinna inom tecknade romaner har utställning på Kulturhuset! Johanna Rubin Dranger och hennes karaktärer Fröken Livrädd och Fröken Märkvärdig beskrivs på DN med orden:Med heldragna tuschlinjer, sotiga ångestmoln och lakoniska pratbubblor tecknade Joanna Rubin Dranger en romangestalt som är människans alla åldrar, alla frågor, alla motsatser.och även om jag kanske inte skulle använt samma ord för att beskriva dom böcker jag läst av henne så håller jag med, och tycker till med lite enklare ord att vi har alla en Fröken Livrädd och Märkvärdig inom oss, och jag gillar det.
Idag ska jag en sväng till outleten Lager 157, en dryg timme från Göteborg. Jag åker med tre grabbar som antagligen kommer att gå in i shopping-mode väl där, eftersom killavdelningen är överlägset bättre tjejditon. Alltså är mina förväntningar ganska låga, men det skulle ju inte skada att hitta lite nya kläder.
Via design*sponge hittade jag dom här underbara illustrationerna som går att köpa på Etsy. Varför har jag inte mer väggar hemma att sätta upp sådana här fina saker på?
Anders Paulruds Som vi älskade varandra är en vemodig bok som berättar om livet kring fem vänner, från barndomen till nutida femtioårsålder. Språket är strikt men levande, historien gemytlig men samtidigt ledsam - det här är ingen vanlig bok, det här är en bok som man måste läsa försiktigt för att greppa vad det är som beskrivs från första till sista bladet; hur livet sakta men säkert förändrar och förvandlar de fem vännerna.
Att jag skulle bli en Friskis & Svettis-nörd.
Min första, på riktigt, egna dator. Inte leasad, inte lånad. Min. MacBook från Apple är vad jag kommer att leka med till påsk, det kan du skriva upp!
Jag vrider mig i soffan. Den är obehaglig på ett sätt som gör att jag inte vill se mer, men ändå kan jag inte låta bli. Enduring Love med Daniel Craig och skumme Rhys Ifans berättar en historia om hur en människas beteendemönster lätt kan rubbas, och är både vacker och skrämmande på samma gång. Daniel Craigs roll Joe är med om en händelse som påverkar honom så till den milda grad att han inte kan bryta sig ur den förödande situationen som närmar sig med ett godstågs hastighet. Och det är bra. Obehagligt, men bra.
Antikmässan i Stockholm är det nu andra året i rad som jag grämer mig över att inte vara där, mycket på grund av Modette-chefen Marias fynd både en och två gånger. Istället tittar jag på min fina vas och mitt fina lilla bord och nöjer mig med vad jag har.
Istället för skor blev det träningskläder shoppat idag. Inte lika roligt, men kanske mer behövligt. Allt är nu perfa nerpackat i nya träningsväskan som kom på posten igår, ihop med stört sköna Stella McCartney for Adidas-byxor som jag hittade på rea förra helgen. Löjligt eller inte, men jag tycker det blir lite extra roligt att träna när man har kläder som inte är noppiga eller från 90-talet.
Oftast är det El Mika som gäller för allt fint som finns, men någon gång får det bli här istället.
Jag avundas alla som har kreativitet sprutande ur öronen. Speciellt killen bakom bloggen, och projektet, Little People - a tiny street art project. En fantastiskt fin idé, och snyggt genomfört. Roligt när det inte stannar vid en idé, men tyvärr blir det ju lätt så..
Efter nu snart tre år i lägenheten börjar jag känna att jag behöver lite nytt, lite förändring. Jag gillar inte att fastna i något inredningsfack, så hemma hos oss är det en blandning av IKEA, loppis, garagefynd och mindre märken. Senast igår köpte vi en ny och stor (1 m²) tavla av vår vän och favoritkonstnärinna, och det ska bli så spännande att hänga upp den idag. Annars skulle jag vilja ha ett större sovrum, med mer plats för fina och stora byråer och garderober. Utrymme helt enkelt. Nu blir det lite svårt att magiskt förstora sovrummet, så kanske det skulle räcka med en ny stol för att piffa till det lite?
Jag vet inte om jag någonsin sett en film, eller tänkt en tanke, där den ensamme mördaren heter Anton. Det gör han i bröderna Coens senaste film, and let me tell you, Anton är ingen snäll pojke namnet till trots. Filmen är på pappret lång, två timmar, men väl i biosalongen flyger tiden iväg. Det är en historia om tillfälligheter och konsekvenser, utan onödiga scener eller dialoger. Ibland säger en blick mer.
Regnet slår mot fönsterrutorna och gör dom ännu randigare än vad dom redan var. Trots det sitter jag och surfar solglasögon till vad som komma skall; den göteborgska våren och förhoppningsvis även en sommar. Wayfarers i all ära, men jag tror att det här är en Ray-Ban modell mer för mig. Vad det än blir till slut, budget eller design, ska dom i alla fall vara sköldpaddsmönstrade, så mycket vet jag.
Jag och Jonas är båda mat-TV freaks, speciellt Hemma hos Jamie som vi följer slaviskt varje söndagkväll. Därför var det nog mest en tidsfråga innan vi köpte oss en ytterst perfa ugnsform med galler och allt. Jag tänker rostade grönsaker, hel kyckling och bara mmm. Sen fick jag också tjatat till mig en fin måttsats så att jag får byta ut den fula i vit plast, inte en dag för sent.
Idag gick vi till Erikshjälpens second hand för första gången på ett bra tag. Lite sena, men vi kom dit. Två varv senare och jag hade hittat dagens köp; ett ungsfast fat från Gustavsbergsserien Eldorado.